Another connection

The picture above is probably my favorite scenery, from my favorite place. I took this picture a couple of years ago, in the north of Sweden, at my family's summer cottage in september. I've spent my summers here since I was a baby, and my family's summer cottage truly is a sacred place for me. I haven't been there in over a year now, and it hurts so much. I miss this place!

This is a good example of a place where I'd like to live. Out in the middle of nowhere, by the sea or by a lake, far from the city, far from the traffic and the cars, far from the artificial lights. Where the sky is pitch black at dark nights, and the stars shine brighter, where the silence is overwhelming for our over-stressed ears. The sound of water against the shore, the birds singing in the trees, the fish splashing in the water. And, to take sauna late at night, and go for a swim in the moonlit water.

I love our summer cottage. I have so many great and exciting memories from there all the way back from my childhood. All the adventures me and my sister has experienced out there. I wish every child would be able to experience such a great childhood, close to nature.

We have forgotten our connection to nature. We've all lost ourselves, trying to live these occupied, busy lives, trying to make a living, pay our bills, watch TV in the evening, go to work the morning after, and so on, and so on. Life has so much more to give us than that, and we all need to wake up and realize that we are not here on Earth for nothing. We all came here for a reason, and our mission in life is to try to find out why we came to Earth, and what our mission is. This planet needs to be saved, because the people running it is killing it.

But back to our summer cottage!
I feel so alive at our summer cottage, and the silence feels like cotton pads in my ears. It's incredible. We don't experience that kind of silence nowadays. Our busy ears are not used to the sound of silence. It's stressful for some people, but for me it's really enjoyable. I love sitting down by the water, with the wind blowing in from the sea, the smell of the water. Just sitting there. No cellphone, no computer, no tablet. No distractions. Me and nature. A remarkable connection.

The greatest gems of life

"Sometimes the darkest challenges, 

the most difficult lessons, 

hold the greatest gems of light."

Almost a year have gone by now. A rough year with a lot of pain. I remember that I was praying for that 2013 would be an easier and happier year. I hope it still will turn out to be a good year in the end, after all this. 

   I never could have imagined 1 year ago, where I'd be today. All that we've been through only during this first year. 

2 very rough months awaits us now, but after that, I'm expecting everything to turn around to the better. I pray that my husband will to go through the transplant smoothly, without complications, and with a quick and good recovery so that we can do something special in the end of this summer. We never got a summer together last year, so I hope that this is the year when all the good things in our lives will start.

Of course I wish that we both never would have had to experience all this. The question "Why?" will never get an answer, and that is frustrating. Especially for him. 

   But this whole experience has really woke me up, also in a spiritual manner. It truly feels that way, that I've been awaken from something. I am no longer the same Elina that left Sweden last June for, what I thought would be, the best summer ever in my life. I've aged a lot since last June. I've changed a lot, personally, mentally, spiritually. I am different, and I feel different. 

Nya cellgifter & 10 dagar på sjukhus väntar

Min Daniel blev akut inlagd igår. Han vaknade upp med mycket hög feber på morgonen, och vi körde honom till akuten på sjukhuset där han får sin behandling. Först trodde vi att det var lunginflammation, men det visade sig att det var leukemin som var tillbaka.

De 2 senaste cellgiftsbehandlingarna han har fått, har inte fungerat. Detta är både skrämmande och gör mig så besviken. Men djupt inom mig känner jag ett enormt hopp, och en övertygelse om att allt kommer att bli bra. Att Daniel kommer bli frisk från detta, och at vi två kommer få leva ett långt spännande liv tillsammans. Detta säger han själv;

"Everything's gonna be ok. You just need to have faith."

Så måste jag tänka. För jag tror att genom att tänka positivt, och föreställa sig det bästa, så kommer Universum, eller Gud, att försätta oss i situationer, och få oss att möta människor, som kommer leda oss i den riktningen som leder till det lyckliga slutet vi alla vill uppleva.

Att tänka positivt kan bara förändra saker till det BÄTTRE!
Att gå runt och vara arg, ledsen och tänka "Varför?" och "Hoppas inte...", kommer bara dra till sig fel energier, och det kommer inte att göra det hela bättre.

De kommer att ändra om cellgiftsbehandlingen för Daniel, och han kommer nu att stanna 10 dagar på sjukhuset under den tiden. Jag också. Jag stannar alltid hos honom, i samma rum. Jag är hos han 24/7.
   Det är en tuff, aggressiv behandling, som de kan ge Daniel tack vare att han är så pass ung. Han är 27. Så han är ju närmre en  17-åring i  åldern, än en 40-åring, så han har åldern på sin sida. Doktorn hade även sagt att med denna behandling så finns det en 63% chans till remission (då cancern inte växer längre). Nu brukar jag inte förlita mig på statistik, eftersom alla är olika. Men just nu känner jag i alla fall ett stort hopp inombords, och den känslan vill jag hålla kvar! För jag vill tro att något gott väntar!

Mitt hjärta säger att allt kommer bli bra till slut, vi måste bara tro på det och fokusera på det! Jag vill lita på mitt hjärta just nu, och låta all min energi gå åt till att vara positiv och lugn. Det har jag lovat mig själv, för min egen skull, men även för min Daniel. Människan besitter en otroligt kraft när det gäller ens tankar, och önskningar. Jag har gråtit nog med sorgsna, skräckslagna tårar. Nu är det dags för att fokusera på det som kommer göra Daniel frisk.

Tack för alla böner och lyckönskningar!
De behövs! Snälla, fortsätt skicka dem <3

Cancern är tillbaka

I februari 2013 gick min man igenom den 8:e och sista cellgiftsbehandlingen. Några veckor senare gjorde de en benmärgsbiopsi för att försäkra sig om att det inte fanns något i benmärgen efter behandlingen.

Till vår stora besvikelse upptäckte de att i benmärgen fanns nu 5% cancerceller. Två veckor efter biopsin blev Daniel jättesjuk, och vi trodde det var maginfluensa. Efter 3 dagar åkte han till sjukhuset för att få hjälp, och de lade in han akut, eftersom antalet vita blodkroppar var farligt högt. Daniel har nu leukemi, och kommer gå igenom en ny cellgiftsbehandling, och efter det blir det aktuellt med en stamcellstransplantation.

Snacka om att allt detta kom som en rejäl käftsmäll. Jag som trodde att jag och Daniel äntligen skulle få börja leva ett "normalt" liv tillsammans. Så blev det inte, inte än. Och Daniel som kämpat i 8 månader, med den intensiva cellgiftsbehandlingen. Livet är inte rättvist, och i synnerhet när det rör sig om en livshotande sjukdom som kan drabba vemsomhelst, närsomhelst.

2012- både himmel och helvete

Ja, idag är det nyårsafton. Ännu ett år har nått sin ände.

Detta året har varit både en himmel och ett helvete på samma gång.

Jag kom hit till USA första gången i januari för att träffa den som kom att bli min stora kärlek här i livet. 2 veckor fick vi tillsammans innan jag åkte tillbaka till Sverige med ett gråtande hjärta.

Jag började söka jobb och sälja bort mina kläder och annat på Tradera, för att tjäna ihop nog med pengar inför sommaren då jag skulle återvända till USA.

Hela våren bestod av ett enda slit och snålande, vilket gjorde att jag även gick ner i vikt, vilket kom som en bonus.

3 juni kom jag hit, och har nu varit här i ett halvår. Sommaren och hösten har nog hittills varit den jobbigaste tiden för mig i mitt liv. Att se den man älskar lida, och maktlös stå bredvid och inte kunna hjälpa, mer än att finnas där.

Jag kom aldrig hem till Sverige i augusti. Och att lämna mina nära och kära så hastigt, även det smärtar.

Så året 2012 har varit ett år fullt med längtan, förhoppning, kärlek, sjukdom, rädsla och saknad.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att 2013 kommer att bli ett lättare år!

Att förlora en vän

Jag vaknade vid 8-tiden på morgonen den 21 december, och fick då reda på att en kär vän och gammal klasskompis till mig har gått bort. Jag blev jättechockad, och är det fortfarande.

Vi lärde känna varandra på mellanstadiet, och hon kom att bli en mycket nära vän till mig under de åren och under högstadiet.

Högstadiet var ett rent helvete för mig. Jag hade 2 nära vänner under den tiden som jag umgicks med på skolan. Och så fick jag idag reda på att en av de jag lärt känna bäst genom livet inte finns kvar längre. Vi blev utsatta. Inte mobbade, men vi var den dåvarane klassens hack-kycklingar och "plugghästar" som de kunde reta hur de ville. Så vi fann styrka hos varadra.

Så, denna nyhet var jag verkligen inte beredd på, och det smärtar att veta att hon inte finns kvar, och alla mina tankar går till hennes nära och kära. Det smärtar när en ung person går bort. Särskilt när det handlar om en vän.

Hallå? Kreativitet?

Jag kom hit till USA i juni, och det var först i november som jag plockade upp gitarren och spelade och sjöng litegrand.

Och jag som alltid trott att när man drabbas av något plötsligt, kanske t.o.m. traumatiskt, som förändrar hela ens tillvaro, så ska man även drabbas av en stor skaparlust och kreativitet. Är det inte så? Att det är DÅ som man skriver all denna fantastiska musik, med de "djupa" och träffande texterna och den perfekta melodin. Tydligen inte.

Ofta sitter jag med gitarren i handen, med skrivboken och pennan framför mig, redo att skapa lite musik. Men inget händer. Inget. De ord, som jag i sällsynta fall brukar kunna klämma fram, känns bara klyschiga och tillgjorda.

Jag har inte lagt upp en enda sång på min Youtube-sida på över ett halvår. Dels har jag inte min egen dator med det inspelningsprogrammet jag är van vid, samt den mikrofon jag har. Men jag hoppas på att kunna fortsätta det snart.

Tills dess bjuder jag på en av mina favorit-julvisor: Så mörkt är natten i midvintertid. Verserna 3 och 4 är skrivna av mig själv.